Som att få en julklapp...

...är bebisens första leende. Det där som inte bara är inåtvänt eller slumpartat, utan när den för första gången möter blicken och skrynklar till ansiktsmusklerna.

Lagom till fyraveckorsdagen kom ett sånt tillfälle. Simon tittade rakt in i mina ögon, och så kom ett leende. Rakt in i mitt hjärta. Vem sa att man blir trött och sliten av att aldrig sova? Tsss. Vem bryr sig?!

Under femte veckan har det hänt lite nu och då, inte varje gång man pratar med honom. Men är han lagom mätt och pausar ätandet eller är på skötbordet och inte är trött eller hungrig så kommer det. Ett stort leende. Ofta kompanjerat med ett litet "skratt".

Nattfasa, tandlöse, Hicke, Simonson, prutten, hjärtat, alias Simon. 5 kg kärlek!